Jag skrev under pandemin att höger–vänster-skalan hade spelat ut sin roll i svensk politik. När jag läser texten idag tycker jag fortfarande att det finns något i den tanken – men jag skulle formulera den mindre kategoriskt.
Valet 2026 visar varför. S, V, C och MP har tillsammans 176 mandat, medan M, SD, KD och L har 173. Efter valet fick Magdalena Andersson i uppdrag att sondera möjligheterna att bilda regering, och när detta skrivs är regeringsfrågan fortfarande öppen. Valmyndigheten har det slutliga valresultatet och riksdagen beskriver regeringsbildningen. Ett av problemen är att partierna är mindre intresserade av politikens innehåll än av maktspelet. Det handlar om vem som ska leka med vem och inte om hur nära eller långt ifrån varandra man står i politiska sakfrågor. Dessutom har många partier bytt åsikter för att närma sig varandra i jakten på väljare som ligger emellan dem och av retoriska skäl utmålas detaljskillnader som avgrundsdjupa ideologiska skillnader som tex i frågan om 13 eller 14 års straffmyndighetsålder eller tjafset om mängdrabatterna.
Höger och vänster räcker inte
Skillnaden mellan höger och vänster finns förstås kvar. Skatter, arbetsmarknad, välfärd och statens roll i ekonomin skiljer fortfarande partierna åt.
Men skalan förklarar allt mindre. Migration, kriminalitet, energi, försvar och synen på personlig frihet skär på andra sätt genom politiken. Samarbeten som en gång verkade otänkbara blir möjliga när 175 mandat ska samlas.
Det betyder inte att ideologierna är borta. Men politik handlar också om makt, kompromisser och om vilka frågor man är beredd att ge upp för att få igenom andra.
Hur mycket ska politiken bestämma?
Under pandemin blev frågan om statens makt över individen väldigt konkret. Pandemin är över, men samma grundfråga finns kvar i diskussioner om övervakning, brottsbekämpning, internet, yttrandefrihet, migration och folkhälsa.
Människor bör få bestämma så mycket som möjligt över sina egna liv, så länge deras val inte orsakar betydande skada för andra.
Staten ska sätta spelregler, upprätthålla lagen och skydda människors rättigheter. Men den ska inte lägga sig i allt bara för att det går att reglera.
Frihet och skyddsnät
Jag tror på marknaden, men inte på att marknaden löser allt. Jag vill ha ett samhälle där människor får söka sin egen lycka, starta företag, tjäna pengar och leva på sitt sätt – men där den som blir sjuk, arbetslös eller råkar illa ut inte faller rakt genom golvet.
Det behöver inte vara en motsättning. Man kan ha friare marknader och samtidigt ett tydligt socialt skyddsnät. Privata och offentliga lösningar kan finnas sida vid sida utan att allt måste pressas in i samma modell.
En stat som gör rätt saker
En mindre klåfingrig stat behöver inte vara en svag stat. Jag vill hellre ha en stat som gör färre saker ordentligt än en som försöker göra allting.
Polisen och domstolarna ska fungera. Försvaret ska kunna försvara landet. Skola, sjukvård och omsorg ska hålla hög kvalitet. Den som verkligen behöver samhällets hjälp ska få den.
Men varje offentlig utgift borde också möta frågan: Är detta något staten verkligen behöver finansiera?
En annan politisk karta
Jag ser politiken längs åtminstone två axlar. Den ena är ekonomisk: mer marknad eller mer stat. Den andra handlar om individuell frihet: hur mycket ska staten, kollektivet eller majoriteten få bestämma över människans liv?
Då blir det möjligt att vara för ett starkt socialt skyddsnät och samtidigt skeptisk till övervakning. Att tro på marknaden men ändå vilja ha sjukvård för alla. Att ställa krav i migrationspolitiken men samtidigt ha en liberal syn på den som kan försörja sig och vill bli en del av Sverige.
Det är ungefär där jag själv befinner mig: stor individuell frihet, fungerande marknader och ett grundläggande socialt skyddsnät. En stat som är stark när den behövs – och som resten av tiden har vett nog att lämna människor ifred.
Lämna en kommentar