Signal & Brus

🇸🇪 Svenska · 🇬🇧 English · 🇪🇸 Español

Tänk om det fanns ett parti som tog människors frihet på allvar. Ett parti som inte automatiskt försvarade marknaden när den gav företag makt över oss, och inte automatiskt försvarade staten när den tog våra pengar eller begränsade våra val.

Jag skulle vilja se ett sådant parti.

Frihet handlar förstås om att få behålla mer av det man tjänar och själv bestämma vad pengarna ska användas till. Varje offentlig utgift måste kunna motiveras. Jag vill inte tvingas finansiera projekt bara för att en politiker tycker att de är goda eller upplysande. Även kultur, forskning och myndigheter ska tåla frågan: Vad får vi för pengarna, och varför ska just detta betalas gemensamt?

Men frihet handlar också om makt. När en tjänst blir så dominerande att den är svår att välja bort hjälper det föga att kalla relationen frivillig. Den som använder sociala medier ska kunna välja ett kronologiskt flöde, stänga av personalisering och enkelt radera sin historik. EU:s förordning om digitala tjänster ger redan användare på mycket stora plattformar möjlighet att välja rekommendationer som inte bygger på profilering. Det är ett steg i rätt riktning, men makten över den egna datan borde vara enklare att använda i praktiken.

Samma princip bör gälla staten. Kameror kan hjälpa till att utreda brott, men inspelningar av människor som inte gjort något misstänkt ska inte sparas längre än nödvändigt. Min utgångspunkt vore radering inom 24 timmar, med tydliga undantag när materialet behövs för att utreda en konkret händelse. I dag säger Integritetsskyddsmyndigheten att lagringstiden ska bestämmas av syftet och hållas så kort som möjligt; tre dygn anges som en tumregel.

Vi behöver också kunna lämna det förflutna bakom oss. Varför ska en betald skuld, en gammal dom eller en avslutad sjukdom fortsätta att följa en människa när uppgiften inte längre behövs? Svaret är inte att radera allt omedelbart. Vården behöver journaler för säker behandling, och rättsväsendet behöver uppgifter för legitima ändamål. Men behovet av att spara känslig information borde regelbundet prövas. Rätten till radering finns redan, men den har undantag, och uppgifter i belastningsregistret gallras enligt särskilda regler.

Frihet kräver dessutom att vi ser skillnaden mellan ett verkligt val och ett val som bara flyttar ansvar. Det är lätt att säga att patienter och elever ska välja själva. Det är svårare att välja rätt läkare innan man vet vad man lider av, eller rätt skola innan man vet vilken undervisning man behöver. Politikens uppgift borde vara att säkra kvalitet och begriplig information, inte att lägga varje svårt systembeslut på individen.

Och när gemensamma naturtillgångar skapar stora värden bör vi fråga vem som får del av dem. Norges oljefond är ett exempel på ett medvetet försök att låta intäkter från en naturresurs komma både dagens och framtidens invånare till godo. Sveriges skog, malm och energi är inte olja, men principfrågan är densamma: Hur ser vi till att värdet av gemensamma tillgångar också kommer allmänheten till del?

Slutligen måste ett samhälle ge människor utrymme att vara människor. Vi ska kunna diskutera lagar om droger och sex utan att låtsas att förbud ensamma löser utsatthet. Vi ska kunna uttrycka obekväma åsikter utan att ett gammalt uttalande för alltid definierar vilka vi är. Frihet innebär ansvar för det man gör, men också en möjlighet att ändra sig.

Jag vet inte om ett sådant parti skulle kallas höger eller vänster. Jag vet bara vilka frågor jag skulle vilja att det började med: Vem har makten över min tid, mina pengar, mina uppgifter och mitt liv? Och när någon vill ta den makten ifrån mig, har de ett tillräckligt gott skäl?