För några dagar sedan berättade en kvinna att hon hade svårt att få sin son att somna. Det påminde mig om ett litet knep jag använde när mina egna barn var små.
Precis som många andra barn kunde de vid läggdags eller när det var dags att vila meddela att de var alldeles för pigga för att sova. I stället för att säga emot brukade jag svara att de kanske hade rätt. Vi kunde väl testa?
Överenskommelsen var enkel: om de kunde ligga stilla, vara tysta och blunda tills jag hade räknat till 50, så fick de kliva upp igen. Men om de pratade, öppnade ögonen eller rörde sig innan jag var klar, började jag om från ett.
Det var alltså fullt möjligt att vinna. Åtminstone i teorin.
Jag började oftast räkna ganska fort. Ett, två, tre, fyra … Det skulle kännas som en enkel utmaning. Men sedan gick det långsammare. Och långsammare.
Framåt de högre talen kunde det bli ganska långt mellan siffrorna. Jag lade också in någon gäspning, sänkte rösten och försökte själv låta allt tröttare.
Det fanns ingen överenskommelse om hur snabbt jag skulle räkna.
Under tiden låg barnet där med slutna ögon, tyst och stilla, för att bevisa hur piggt det var. Oftast hann jag aldrig till 50 innan sömnen hade avgjort saken.
Bara en eller två gånger lyckades de hålla sig vakna hela vägen. Och då fick de förstås kliva upp. Ett löfte är ett löfte, även när barnet vinner.
Jag tror att en del av poängen var att slippa diskussionen om huruvida de var trötta. De fick chansen att visa att de hade rätt, och jag fick chansen att räkna väldigt, väldigt långsamt.
Så när kvinnan berättade om sin son delade jag med mig av detta gamla familjeknep. Det fungerade oftast hemma hos oss. Kanske kan någon annan också ha glädje av det.
Och till den förälder som vill prova: lovar du att barnet får kliva upp vid 50, får du vara beredd att hålla det.
Även om du har gäspat dig igenom de sista tjugo talen.
Lämna en kommentar