Alex Schulman skriver i DN om människor som till varje pris följer regler – och jag förstår precis vad han menar. Läs hans text här.
Regler behövs. De skapar ordning, säkerhet och rättvisa. Men något går fel när regeln blir viktigare än syftet med regeln.
Vi har sett absurda exempel. Barn har fått lämna bussar på grund av biljettproblem och blivit lämnade att ta sig hem själva. Två systrar, sex och tio år gamla, fick gå hem i mörker och kyla. I ett annat fall tvingades en tioåring av bussen mitt i skogen eftersom chauffören ansåg att hennes busskort inte gällde över kommungränsen.
Själv stöter jag på samma fenomen i mindre dramatisk form när jag ska hämta paket. Jag är välkänd i butiken. Personalen vet vem jag är och har till och med hämtat mitt paket innan jag gett referensnumret eller ens sagt hej. Paketet står framför oss. Ändå får jag inte hämta ut det om körkortet inte går att skanna på rätt sätt.
Det märkliga är inte att man ska legitimera sig. Det är rimligt, och PostNord har tydliga regler för godkänd legitimation. Det märkliga uppstår när själva proceduren blir viktigare än det man försöker säkerställa.
Människan bakom disken vet vem jag är – men systemet vet det inte. Och då vinner systemet.
Frågan borde oftare vara: Varför finns regeln?
Om syftet är att säkerställa min identitet är skanningen bara ett sätt att nå dit. Om syftet med en biljettregel är att resenärer ska betala kan syftet knappast vara att lämna ett barn ensamt i vintermörkret.
Jag vill inte ha ett samhälle utan regler. Men jag vill heller inte ha ett samhälle där regler ersätter mänskligt omdöme.
Regler ska hjälpa oss att fatta rimliga beslut. När konsekvensen blir uppenbart orimlig måste någon våga använda sunt förnuft.
Lämna en kommentar