Sveriges styrka har traditionellt varit ett starkt samhälle och en stark tillit. Vi har betalat höga skatter, gjort värnplikt, lämnat blod och ställt upp. Vi har gjort det för att vi litat på att samhället finns där när vi själva behöver hjälp.
Vi har räknat med sjukvård, polis, försvar, socialförsäkringar och pensioner. Vi har inte byggt våra liv kring att behöva köpa oss ur varje kris eller kalla in släkten för att få rätt.
Men politikerna har försämrat område efter område. Lagt ned, privatiserat, flyttat ansvar och byggt administration. Förändringarna har sålts in som modernisering och effektivisering. För den som står utan hjälp spelar försäljningsargumenten ingen roll.
Vi har betalat för ett skydd som ska fungera
Min utgångspunkt är enkel: systemen ska finnas för dem som bidrar och har bidragit till dem. Den som arbetar, betalar skatt och gör sin del ska kunna lita på att skyddet fungerar när sjukdom, arbetslöshet eller ålderdom kommer.
Det är ett ömsesidigt samhällskontrakt. Politikerna kan inte behandla det som en obegränsad kassa att dela ut ur och sedan be dem som finansierat den att acceptera sämre villkor.
Jag menar att man har urholkat kontraktet genom att utvidga åtagandena till stora grupper som inte bidragit, samtidigt som skyddet försämrats för dem som betalat. När pengarna och kapaciteten inte räcker är det någon som får vänta, avstå eller betala en gång till.
Invandringspolitiken är en del av detta. Att ta emot många människor utan att säkerställa arbete, egen försörjning och fungerande samhällsservice är att fatta beslut vars konsekvenser andra får bära. Det är politikerna som beslutat om åtagandena. Då ska också ansvaret ligga hos dem.
Valfrihet utan något att välja
När min dotter föddes sökte jag dagisplats och ringde kommunen. Jag räknade med att kommunen skulle ordna en plats. Svaret var att jag fick välja själv – men någon plats hade de inte åt mig.
Jag fick ringa runt till förskolor som var fulla och hade långa köer.
Det går inte att välja något som inte finns.
Man hade ersatt ansvaret att ordna en plats med min frihet att leta efter en. Det är ett ganska elegant sätt att lämna en förälder i sticket och samtidigt kalla det en reform.
Tre sätt att slå sönder det gemensamma
Jag ser tre huvudorsaker: man har utvidgat hjälpen till fler än dem som betalat för den, ersatt planering med privatisering och administrerat sönder verksamheterna.
Att lägga ut en verksamhet gör inte att behovet av planering försvinner. Någon måste fortfarande se till att det finns platser, personal och beredskap. När ansvaret delas upp mellan beställare, utförare och tillsyn kan alla hänvisa vidare, medan den som behöver hjälp står kvar.
Och när lärare, vårdpersonal och poliser ska dokumentera, rapportera och följa upp allt mer måste vi fråga vad som trängs undan. Jag vill ha undervisning, vård och trygghet för skattepengarna. En väl dokumenterad brist på hjälp är fortfarande en brist på hjälp.
Försvaret, vården, skolan, järnvägen och elförsörjningen: min kritik är att politikerna har behandlat samhällsviktiga funktioner som experimentverkstäder. Medborgarna får leva med resultaten.
När samhället sviker tar andra över
När den skattefinansierade vården inte upplevs som tillgänglig köper den som kan en privat försäkring. När polisen inte ger det skydd man behöver söker man skydd någon annanstans.
För den som är van att luta sig mot familjen, kyrkan eller andra nätverk finns kanske ett alternativ. För den som har förlitat sig på svenska myndigheter kan det finnas betydligt mindre att falla tillbaka på.
Tänk två bilister efter en krock: den ene ringer försäkringsbolaget, den andre kallar dit släkten för att pressa fram betalning på plats. Exemplet visar vad som kan hända när gemensamma regler ersätts av privat makt. Ett samhälle kan inte fungera om rätt blir en fråga om vem som kan mobilisera flest människor.
Också pensionerna måste bära idén om ömsesidighet. Ett långt arbetsliv ska märkas ordentligt i plånboken. Om skillnaden mellan att ha bidragit och att inte ha bidragit upplevs som obetydlig undergrävs viljan att bära systemet.
Sluta förolämpa de väljare ni har svikit
Det är knappast märkligt att människor blir förbannade när det skydd de betalat för inte fungerar. Ändå möts missnöjet alltför ofta av etiketter: rasist, kommunist eller extremist, beroende på vilket alternativ man söker sig till.
Först sviker man människor. Sedan förolämpar man dem för att de söker en annan lösning. Därefter ber man om deras röster igen.
Jag vill varken rösta på dem som vill kasta mer pengar i dysfunktionella verksamheter utan att laga dem eller på dem som vill fortsätta slå sönder det gemensamma genom fler privatiseringar. Och jag blir inte övertygad av partier som fastnar i en enda fråga och vägrar se helheten.
Jag vill rösta på någon som vill laga Sverige.
Men om de som bidragit till förstörelsen inte ens erkänner vad de gjort – varför skulle jag lita på att de kan reparera det?
Lämna en kommentar