I Sverige får du inte kapa en frisk hunds svans för att du tycker att det hör till traditionen. Men du får låta skära bort förhuden på en liten pojke av religiösa eller kulturella skäl. I Region Stockholm subventioneras det dessutom.
I just den här frågan har hunden ett starkare skydd mot ett ingrepp utan medicinska skäl än småpojken. Hur blev det rimligt?
Hundens kropp får vara ifred
Enligt Jordbruksverkets vägledning är svans- och öronkupering av hundar förbjuden i Sverige om det inte finns veterinärmedicinska skäl. Att ägaren vill det räcker alltså inte. Inte heller att det finns en tradition.
Det är en bra princip. En frisk kroppsdel ska inte skäras bort bara för att någon annan föredrar det.
För småpojkar finns ett undantag
Samtidigt tillåter lagen om omskärelse av pojkar att förhud avlägsnas utan medicinsk anledning före 18 års ålder. Lagen kräver vårdnadshavarnas medgivande, smärtlindring och hygieniska förhållanden. Pojkens inställning ska klarläggas så långt det går, och ingreppet får inte göras mot hans vilja.
Men ett spädbarn kan varken förstå vad som ska hända eller ta ställning till en permanent förändring av sin kropp. Att barnet inte kan formulera ett nej är inte detsamma som att det har sagt ja.
Min invändning gäller omskärelse utan medicinska skäl. När ett barn behöver behandling för sjukdom eller andra medicinska besvär ska det självklart få den vård som behövs.
Och skattebetalarna får bidra
Finansieringen skiljer sig mellan regionerna. Ett konkret exempel finns här i Stockholm: Barnkirurgen uppger att Region Stockholm subventionerar priset och att familjen betalar 1 500 kronor. Kliniken beskriver också sitt avtal med regionen för omskärelse på kulturella grunder.
Andra regioner gör annorlunda. Region Kronoberg erbjuder exempelvis inte religiös eller kulturell omskärelse inom den offentliga sjukvården.
För mig är det svårt att försvara att offentliga pengar används till att operera bort frisk vävnad från barn som inte själva kan fatta beslutet. Sjukvårdens resurser borde gå till medicinska behov.
Religionsfriheten måste också tillhöra barnet
Jag respekterar att omskärelse har stor betydelse för många familjer. Men en traditions betydelse för vuxna avgör inte vem som ska få bestämma över barnets kropp. Barnet ska kunna växa upp och själv välja både sin tro och vilka permanenta ingrepp det vill genomgå.
Den som är vuxen och själv vill omskära sig ska få fatta det beslutet. Föräldrar ska däremot inte kunna fatta samma oåterkalleliga beslut åt ett litet barn utan medicinska skäl.
Ett vanligt argument är att ingreppen annars riskerar att utföras under farligare förhållanden. Den risken behöver tas på allvar. Men jag tycker inte att den räcker för att göra ingreppet rätt eller motivera subventionen. Samhällets svar bör vara skydd, information och tillsyn, med barnets rätt till sin kropp som utgångspunkt.
Låt pojken få bestämma själv
Min slutsats är enkel: omskärelse utan medicinska skäl bör få vänta tills personen är myndig och själv kan välja. Offentlig finansiering ska avse medicinskt motiverad vård.
Vi har förstått att hundägarens önskemål inte räcker för att kapa en frisk svans. Då borde vi också förstå att föräldrarnas tradition inte räcker för att skära i ett friskt barns könsorgan.
Småpojkar borde åtminstone få samma självklara skydd för sin kropp som vi ger hundar.
Källor kontrollerade den 17 oktober 2026. Bilden är AI-genererad.
Lämna ett svar