🇸🇪 Svenska · 🇬🇧 English · 🇪🇸 Español
Det är lätt att vara klok i efterhand. Jag ska därför försöka att inte vara onödigt hård mot de politiker som har förvaltat Sveriges försprång. Men det är svårt när så mycket av det vi en gång tog för givet nu diskuteras som problem som ska lösas någon gång i framtiden.
Sverige byggde en stark industri, tekniskt kunnande och en välfärd som andra länder tittade på med avund. Vi hade vattenkraft och kärnkraft som gav oss goda förutsättningar för en stabil elförsörjning med låga koldioxidutsläpp. Vi byggde också ett försvar för att kunna försvara landet.
Tänk om svenska politiker hade varit lika intresserade av att vårda detta som av att sätta sin egen prägel på det.
El skulle vara en konkurrensfördel
Vattenkraft och kärnkraft var tillgångar att utveckla. De gav oss en grund av elproduktion som inte var beroende av att det blåste just när elen behövdes.
Percy Barnevik satte fingret på det absurda. Han beskrev Sveriges el som prisvärd, miljömässigt fördelaktig och tillförlitlig – en tillgång som omvärlden avundades oss – och avslutade ironiskt: ”Och vårt huvudsakliga bekymmer är hur vi på kortast möjliga tid skall komma ur denna situation.” Citatet återges i Tidningen Näringslivet. Det är svårt att hitta en mer träffande beskrivning av politisk klåfingrighet.
Sverige producerar fortfarande mycket el och har ett stort utflöde till grannländerna över året. Det framgår av Energimyndighetens statistik för 2025. Problemet är att en årsbalans inte talar om ifall elen finns på rätt plats vid rätt tid.
Svenska kraftnät beskriver hur nedlagda kraftverk i södra Sverige har ökat behovet av överföring från andra områden. När ledningarna inte räcker till uppstår prisskillnader.
Det där borde ha varit en självklar del av politiskt ansvar: att se till att produktion, elnät och efterfrågan hänger ihop innan man accepterar att fungerande kapacitet försvinner. Vindkraft kan bidra med mycket el, men väderberoende produktion ställer andra krav på resten av systemet. Då måste någon ta ansvar för helheten.
Jag vill att Sverige åter ska kunna erbjuda industrin en elförsörjning att lita på. Det borde vara ett grundkrav i ett land som vill leva på avancerad produktion.
Ett försvar går fortare att avveckla än att bygga
Enligt SOU 2025:86, sidan 146 i pdf-filen, kunde det svenska totalförsvaret 1958 kalla in cirka 800 000 värnpliktiga vid mobilisering. Sverige hade då en betydligt mindre befolkning.
Dagens försvar behöver annan teknik och organisation än dåtidens. Min poäng är viljan att förbereda landet för något man hoppades aldrig skulle inträffa.
Den försiktigheten borde ha överlevt kalla kriget. Ett förändrat säkerhetsläge kunde motivera förändringar, men det var ingen garanti för evig fred. Ändå avvecklade vi sådant som nu behöver byggas upp igen.
Det är märkligt hur ofta politiker kan kalla det ansvarstagande när de först sparar bort en förmåga och sedan anslår pengar för att återställa den.
Vem ansvarar för det som redan fungerar?
Min invändning är större än två politikområden. Jag tycker att svensk politik alltför länge har belönat nya projekt, stora ord och goda avsikter. Att underhålla något som redan fungerar ger sällan samma uppmärksamhet.
Men det är just det som är förvaltningens kärna. Att lämna över ett land med bättre förutsättningar än man tog emot. Att förstå vad välståndet vilar på innan man börjar skruva loss delarna.
Vi har fortfarande skickliga ingenjörer, starka företag och människor som arbetar och betalar för det gemensamma. Jag vill se politiker som förvaltar deras insatser bättre.
Tänk om ambitionen var att göra Sverige bäst igen på sådant som faktiskt spelar roll för människors vardag. Och tänk om vi väljare började kräva resultat i stället för att nöja oss med ännu en förklaring till varför det inte blev som utlovat.
Illustrationen är AI-genererad.
Lämna ett svar