Dagens Industri publicerar en debattartikel med rubriken ”Släpp fram de självkörande bilarna”. På ytan handlar den om bilar. Men egentligen är frågan större: vilken roll vill Sverige ha när nästa generations teknik utvecklas?
Vill vi vara ett land där ny teknik utvecklas, testas och används tidigt – eller ett land som väntar tills någon annan har gjort jobbet?
Sverige har tidigare varit väldigt bra på det förstnämnda.
När Kista var Sveriges Silicon Valley
Det är lätt att glömma vad Kista en gång representerade. Här växte ett av Europas viktigaste telekom- och teknikkluster fram kring Ericsson och en mängd andra företag, ingenjörer och forskningsmiljöer. Kista kallades till och med för Europas – eller Sveriges – Silicon Valley.
Det var inte bara en samling kontorsbyggnader. Det var ett ekosystem där teknik kunde utvecklas, testas, förbättras och kommersialiseras. Kista blev förknippat med framtiden.
Nu sker rörelser åt andra hållet. Ericsson har beslutat att flytta sin Stockholmsverksamhet, inklusive huvudkontoret, från Kista till Hagastaden. Flytten ska inledas 2028 och pågå i flera år. Det betyder naturligtvis inte att svensk teknikutveckling upphör, men symboliken är svår att bortse från.
Ett område som en gång stod för Sveriges tekniska framtid tappar sin mest ikoniska hyresgäst samtidigt som nästa stora teknikskifte redan pågår.
Självkörande bilar är AI på hjul
Självkörande bilar bör inte bara betraktas som en fråga för bilindustrin. De kombinerar AI, sensorer, kameror, kommunikation, kartdata, mjukvara och avancerad databehandling.
Det gör området till en knutpunkt för flera av de tekniker som sannolikt kommer att prägla kommande decennier. Därför spelar det roll var tekniken får användas.
Den som får testa verkliga system får också data, ingenjörskompetens, erfarenhet och företag som bygger tjänster runt tekniken. Den som väntar kan naturligtvis köpa tekniken senare. Men det är inte samma sak som att vara med och skapa den.
Byråkrati är inte samma sak som säkerhet
Den självklara invändningen är säkerheten. Och den ska tas på allvar. En självkörande bil som färdas bland människor är inte en ny app som kan lanseras och rättas i efterhand om något går fel.
Men här finns en distinktion som ofta försvinner:
Reglering och säkerhet är inte samma sak.
Bra reglering kan öka säkerheten. Dålig reglering kan i stället öka mängden administration, kostnader och väntetid utan att motsvarande risk faktiskt försvinner.
I Sverige krävs i dag särskilt tillstånd för försöksverksamhet med automatiserade fordon på allmän väg. Sökanden måste visa att försöket kan bedrivas trafiksäkert och att riskerna är omhändertagna. Från 2026 tillkommer dessutom en ansökningsavgift på 20 000 kronor samt löpande avgifter. Transportstyrelsen beskriver kraven här.
Sådana krav kan vara fullt rimliga. Den viktiga frågan är om varje regel faktiskt kan motiveras utifrån den risk den reducerar.
Det är en bättre princip än att utgå från att fler tillstånd, längre processer och mer dokumentation automatiskt innebär högre säkerhet.
Det finns också en risk med att vänta
Teknikreglering diskuteras ofta som om valet stod mellan reglering och säkerhet på den ena sidan och snabb utveckling och risk på den andra. Verkligheten är mer komplicerad.
Även dagens trafiksystem har risker. Människor blir trötta, distraherade och gör felbedömningar. Därför måste den relevanta frågan så småningom bli hur ett automatiserat system faktiskt presterar jämfört med en mänsklig förare under motsvarande förhållanden – inte huruvida tekniken är perfekt.
Samtidigt behöver systemen granskas hårt. Transportstyrelsen konstaterar att EU:s regler för automatiserad körning nu utvecklas snabbt och att regelverk sannolikt kommer att göra det möjligt att typgodkänna obegränsade serier av fordon utan mänsklig förare i Europa från 1 januari 2027. Det arbetet beskrivs här.
Det är alltså inte en fråga om teknik som ligger långt in i framtiden. Den står redan på tröskeln.
Sverige kan inte leva på gamla tekniksegrar
Sverige har en ovanlig historik för ett så litet land. Vi har skapat och byggt företag som Ericsson och Spotify och varit tidigt ute inom telekom, digitalisering och internetekonomi.
Men gamla framgångar garanterar inte nya.
Kista är en bra påminnelse om det. På 1980- och 1990-talen kunde Sverige ligga långt framme inom teknik som sedan förändrade hela världen. I dag har Ericsson beslutat att flytta sin verksamhet i Stockholm från Kista till Hagastaden med start 2028. Ericsson beskriver flytten här.
Det intressanta är därför inte bara nostalgiskt att konstatera att Kista en gång kallades Europas Silicon Valley.
Frågan är: Var byggs nästa Kista?
Och kanske ännu viktigare: Ger vi dem som vill bygga det möjlighet att göra det här?
Försiktighet har också ett pris
Ett modernt tekniksamhälle behöver både innovation och regler. Men reglering borde ha ett tydligt syfte: att hantera identifierbara risker.
När administration börjar betraktas som ett värde i sig finns en risk att försiktigheten får ett pris som sällan syns i beslutsunderlagen:
- Företaget som aldrig etableras.
- Ingenjören som flyttar.
- Investeringen som hamnar någon annanstans.
- Tekniken som utvecklas i USA eller Asien i stället för i Stockholm.
Ingen av dessa händelser skapar någon dramatisk rubrik den dag de inträffar. Men över tjugo år kan de vara skillnaden mellan ett land som utvecklar nästa generations teknik och ett land som importerar den.
Självkörande bilar är därför bara ett exempel. Den större frågan handlar om vilket innovationsklimat Sverige vill ha när AI, robotik och automatisering flyttar från datorskärmen ut i den fysiska världen.
Kista visar att Sverige en gång kunde befinna sig mitt i ett sådant teknikskifte.
Det är en historia värd att komma ihåg när nästa skifte redan står utanför dörren.
Lämna en kommentar