Signal & Brus

Varför ska det behöva kosta tusentals kronor att lägga en död människa i en kista som sedan bränns upp? Och varför ska staten bestämma vad de anhöriga får göra med askan?

Det finns mycket i vårt samhälle som styrs av traditioner snarare än sunt förnuft. Begravningar är ett tydligt exempel.

När någon dör förväntas de anhöriga ordna en kista. Den kan kosta många tusenlappar, trots att den vid kremering snart ska gå upp i rök tillsammans med kroppen.

Vad är egentligen poängen? Den döde lär knappast bry sig.

Naturligtvis ska den som vill ha en vacker kista få det. Men varför ska det vara nödvändigt? En enkel svepning eller något annat värdigt, hygieniskt och miljövänligt alternativ borde räcka. Säkerhetskrav behöver inte innebära att alla måste köpa en kista.

Vems aska är det egentligen?

Ännu märkligare är reglerna kring askan.

I Sverige får anhöriga normalt inte behålla askan efter en avliden. Den ska gravsättas, vanligtvis inom ett år. Man kan få tillstånd att sprida den på en annan lämplig plats, men att förvara urnan hemma är inte tillåtet.

Varför?

Om en änka vill ha sin makes urna på en hylla hemma, vem tar skada av det? Om barnen vill behålla askan efter sin mamma, varför ska staten säga nej?

I andra länder är detta fullt möjligt. Det borde vara det även i Sverige.

Respekt handlar inte om pengar

Begravningsbranschen erbjuder allt från exklusiva kistor till påkostade ceremonier. Inget fel med det, så länge människor själva väljer.

Men sorg är knappast det bästa tillfället att fatta ekonomiska beslut. Ingen ska behöva känna sig snål för att man väljer bort en dyr kista.

Respekt för den döde mäts inte i kronor. Den mäts i hur vi behandlade människan medan hon levde och hur vi minns henne efteråt.

Jag tycker att vi borde ändra reglerna så att:

• Kremering och begravning utan traditionell kista tillåts när det kan ske säkert och värdigt.
• Anhöriga får behålla askan hemma om det överensstämmer med den avlidnes vilja.
• Den enskildes önskemål får större betydelse än gamla traditioner.

Den som vill ha en traditionell begravning ska självklart få det. Men den som vill ha något enklare ska ha samma rätt.

Det är faktiskt märkligt att vi talar så mycket om individens frihet under livet, men låter staten bestämma över askan efter döden.

Och en sak kan vi nog vara överens om: Den som ligger i kistan kommer inte att klaga på att den var för billig.

Läs mer: Begravningslagen och Begravningsförordningen.