Jag tror inte att det är helt kört för Magda. Tvärtom kan en ren S-regering vara en vettig lösning för Sverige, givet att ingen tänker ge upp sina röda linjer.
I dag, den 13 oktober, meddelade Magdalena Andersson att hennes sonderingar fortfarande inte gett förutsättningar för en regering som riksdagen kan tolerera. Samtidigt är hon redo att prövas som statsminister för en ren S-regering. Det är ett alternativ som förtjänar mer än ett reflexmässigt nej.
Låsningen är välbekant: V vill sitta i regeringen, medan C inte accepterar en regering där V ingår. Och C har tidigare pekat ut Andersson som sin mest sannolika statsministerkandidat och avvisat Kristersson, bland annat på grund av hans löften om ministerposter till SD.
Men det finns en knapp till i riksdagen. Man kan avstå.
Om inte den avgående regeringens partier och SD fortfarande tror att de kan få C att byta sida borde de lägga ner rösterna i en omröstning om Andersson. Släpp fram en ren S-regering och låt den parlamentariska verkligheten pröva samarbetet mellan C och vänstern. Om man tror att det samarbetet inte håller, kan det finnas mer att vinna på att låta det prövas än på att blockera det redan från början. Det är förstås en politisk kalkyl, ingen garanti för att C sedan går åt höger.
Om de rödgröna inte vill ge Kristersson chansen bör de också lägga ner rösterna, om de inte kan rösta ja. Den som fäller Andersson gör inte automatiskt Kristersson till statsminister. Men man håller processen öppen för andra alternativ, även sådana man själv tycker betydligt sämre om.
Det går inte att både hävda att det är avgörande att hålla SD borta från regeringsmakten och samtidigt behandla ministerposter i den egna regeringen som viktigare än att släppa fram en möjlig statsminister.
Sverige har negativ parlamentarism. En statsministerkandidat behöver inte samla en majoritet av ja-röster. Förslaget faller först om minst 175 ledamöter röstar nej. Att lägga ner sin röst betyder alltså att man kan tolerera regeringen utan att ansluta sig till dess politik.
En ren S-regering löser inte allt. Den behöver få igenom en budget och söka stöd för sina förslag. C, V och MP kan fortfarande ställa krav i sakfrågorna. Att tolerera Andersson innebär heller inte att någon måste sätta sig i regering med ett parti man har lovat att hålla utanför.
Jag har tidigare skrivit om att det saknas vuxna i plenisalen. Här finns faktiskt en möjlighet att uppträda vuxet: stå fast vid sina politiska gränser, men acceptera att Sverige behöver en regering även när ingen får precis som den vill.
Magda behöver inte få alla att älska hennes regering. Tillräckligt många behöver bara inse att deras alternativ är sämre.
Lämna ett svar