🇸🇪 Svenska · 🇬🇧 English · 🇪🇸 Español
Det borde inte vara så svårt att bilda regering i Sverige. Men när partiernas röda linjer dras kring vilka man får tala med i stället för vilken politik man är beredd att föra blir regeringsbildningen en lek i sandlådan.
Efter valet har Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans 176 mandat. Men det räcker inte att räkna mandat om man inte kan enas om hur makten ska användas. Vänsterpartiet vill ha en plats i regeringen, medan Centerpartiet säger nej till just det. Det talas mer om vilka som får vara med än vad väljarna faktiskt ska få ut av samarbetet.
Dra röda linjer kring politiken
Föreställ er om partierna i stället sade:
- ”Vi deltar inte i en regering som inte löser problemet med tonårsutvisningarna.”
- ”Vi deltar inte i en regering som inte satsar på ny kärnkraft, exempelvis vid Barsebäck.”
- ”Vi deltar inte i en regering som inte avskaffar karensavdraget.”
Just Barsebäck är förstås ingen slumpmässig blinkning. Inför valet 1976 lovade Thorbjörn Fälldin att inte medverka till att ladda någon ny reaktor och förklarade att ingen statsrådspost var värd att ”dagtinga med min övertygelse”. Ändå laddades Barsebäck 2 när han väl blivit statsminister. Det var en röd linje i sakpolitiken – men också en påminnelse om vad som händer när absoluta löften möter regeringsansvar. Lite ironiskt vore det om dagens politiker kunde lära sig något av Fälldin: stå för era sakfrågor, men inse att en regering kräver förhandlingar. SVT har återberättat historien om Fälldin och Barsebäck. Det är något som i alla fall Centern borde känna till. Ibland måste man kompromissa om man vill vara i de vuxnas rum.
Jag säger inte att alla dessa förslag är rätt. Poängen är att de går att förhandla om, räkna på, pröva och till slut rösta om. Det gör inte ett kategoriskt ”vi tänker aldrig sitta i samma regering som dem”.
Tonårsutvisningarna visar dessutom varför sakfrågor är bättre än symboler: regeringen har redan lagt fram förslag om en särskild lösning för vissa unga vuxna. Då är den relevanta frågan om lösningen räcker – inte vilket partis namn som står på förslaget. Det finns också en konkret ansökan om statligt stöd till ett nytt kärnkraftsprojekt vid Barsebäck. Och karensavdraget är en verklig konfliktfråga mellan partier som behöver kunna diskutera kostnader och konsekvenser.
Politik är att prioritera – och kompromissa
Naturligtvis spelar förtroende och värderingar roll. Ingen ska behöva överge sin övertygelse bara för att få ministerposter. Men i ett parlamentariskt system med åtta partier är kompromisser inte ett misslyckande. De är en förutsättning.
En regering måste kunna fungera, inte bara tillsättas. Men vägen dit borde börja med en lista över vad partierna vill åstadkomma under fyra år, vad de absolut inte kan acceptera och vad de är villiga att ge upp för att nå resultat.
Om fokus hade legat på politikens innehåll i stället för på vem som får leka med vem är min övertygelse att Sverige redan hade haft en regering.
Det saknas vuxna i plenisalen.
Lämna en kommentar