🇸🇪 Svenska · 🇬🇧 English · 🇪🇸 Español
Jag brukar vara kritisk till politikens röda linjer. Partier ska kunna prata med varandra och hitta lösningar för Sverige. Men när det gäller Vänsterpartiet i regeringen måste jag ge Centern rätt. Ett parti som gång på gång misslyckas med att kontrollera sina egna företrädare ska inte anförtros nycklarna till Regeringskansliet.
Fallet Mohamed Abdukardir Ali är ännu ett exempel. Vänsterpartiet satte honom på sin riksdagslista. Väljarna kryssade sedan fram honom till ett mandat. Partiet hade alltså bedömt honom som lämplig att företräda dem i Sveriges riksdag.
Enligt 100 procents granskning av handlingarna i medborgarskapsärendet nekade Ali i sin ansökan 2023 till skulder som gått vidare till Kronofogden, trots pågående skuldsanering. I ett senare överklagande uppgav han att skulden var helt återbetald. Det stämde enligt granskningen inte med Kronofogdens uppgifter. Han beviljades medborgarskap i februari 2026. Varför Migrationsverket då gjorde en annan bedömning framgår inte av handlingarna som redaktionen tagit del av.
Felaktiga uppgifter till myndigheter och motsägelsefulla besked om de egna skulderna. Det är den sortens omdöme Vänsterpartiets kandidatkontroll släppte igenom. Jag tycker att det är fullständigt oacceptabelt.
Misstankarna om valfusk kring personvalskampanjen är en separat fråga. Ali förnekar inblandning, och partiet meddelade att han skulle ta timeout. Jag bygger inte min slutsats på att han skulle vara dömd för valfusk. SVT har dessutom visat att påståenden om att han erkänt valfusk och gripits är falska.
Men problemet stannar inte vid Ali. I juni ströks 25 V-kandidater efter Expressens granskning av bland annat antisemitism och terrorhyllningar. I september kom ytterligare åtta. SVT rapporterade då om sammanlagt 33 strukna kandidater. Det handlar om kandidater till olika politiska församlingar, inte 33 riksdagsledamöter. Men det är samma parti som ansvarar för vilka det släpper fram.
En gång kan vara ett misstag. Två gånger borde utlösa en ordentlig självrannsakan. När det handlar om dussintals personer har ursäkten om enstaka misstag förbrukats. För mig ser det ut som en vana: släpp fram kandidaterna och städa när journalisterna avslöjar dem. Om det är så kontrollen fungerar har man i praktiken valt att låta medierna göra partiets arbete.
Att stryka människor efter avslöjanden är nödvändigt. Men det återställer inte automatiskt förtroendet för dem som godkände kandidaterna från början.
Man låter inte vargen vakta fåren eller pedofilen jobba på dagis. På samma sätt måste man kunna neka ett parti ett ansvar som det har visat sig inte kunna bära. Den som vill vara med och styra landet måste åtminstone klara av att granska sina egna företrädare.
Vänsterpartiets väljare har rätt till representation. Deras röster ska räknas och deras mandat respekteras. Men ett riksdagsmandat är ingen biljett till en ministerpost. Andra partier har ingen skyldighet att ge Vänsterpartiet ytterligare makt eller tillgång till regeringens interna arbete och känsliga information.
Centern säger nej till Vänsterpartiet i regeringen. Just här har de rätt. Demokratin kräver att vi respekterar valresultatet. Den kräver inte att vi belönar ett parti som gång på gång visar så dåligt omdöme med nycklarna till rikets styre.
Bilden är AI-genererad.
Lämna ett svar