🇸🇪 Svenska · 🇬🇧 English · 🇪🇸 Español
I morse gick en ung man över gatan framför mig. Han tittade ner i asfalten, någon meter framför fötterna. Inte åt höger. Inte åt vänster. Bara ner.
Det märkliga var att han inte ens hade någon mobil i handen. Det såg ut som om huvudet hade fastnat i den position det har när man går och stirrar på en skärm. Först tänkte jag: vad är det där för en galning? Sedan såg jag lurarna i öronen. Han lyssnade kanske på något och befann sig någon helt annanstans i tanken.
Där någonstans föddes tanken: det är dags att avskaffa zebralagen.
Vi har glömt att se oss för
Ibland känns det som om en hel generation har glömt vad vi en gång lärde barnen: stanna, titta åt båda hållen och försäkra dig om att du kan gå över. Nu går människor rakt ut, ofta med blicken i mobilen och världen bortkopplad i hörlurarna.
Min upplevelse av mannen i morse bevisar förstås ingenting om en hel generation. Men den fångar ett beteende jag reagerar på: övertygelsen om att någon annan sköter säkerheten.
Bilisten ska stanna. Alltså behöver jag inte titta.
Det är en usel princip att bygga sin överlevnad på.
Vad hände med olyckorna?
Zebralagen infördes den 1 maj 2000. Huvudsyftet var att förbättra fotgängarnas framkomlighet. Enligt VTI:s uppföljning från 2007, rapport 597, minskade deras väntetider vid obevakade övergångsställen med två tredjedelar.
Men VTI uppskattade också att väjningsplikten ökade antalet skadade fotgängare vid dessa övergångsställen med 15–20 procent och antalet svårt skadade med cirka 5–10 procent. Bedömningen tog hänsyn till bland annat förändrad olycksrapportering, trafikökning och att övergångsställen byggts om eller tagits bort. Också personskadeolyckorna där ett fordon som stannat för en gående blev påkört bakifrån ökade; VTI uppskattade ökningen till omkring 70 procent.
Samtidigt ska hela bilden med. I regeringens svar till riksdagen i december 2005 angavs att dödsfallen på obevakade övergångsställen hade minskat från minst 15 om året före reformen till mellan fem och tio om året under de senaste åren.
Fler skadade och färre dödade kan alltså förekomma samtidigt. En förändring efter lagen är heller inte automatiskt en effekt av lagen: övergångsställen och trafikmiljö byggdes om under samma period. Det var just därför VTI försökte skilja ut regelns egen effekt.
Det här är historiska utvärderingar av reformens första år, inte färsk statistik över dagens mobilvanor. De visar varken att hörlurar orsakade olyckorna eller att ett avskaffande i dag med säkerhet skulle minska dem.
Rätten att gå ersätter inte förmågan att tänka
Redan i dag har fotgängare ett ansvar. Transportstyrelsen skriver att gående måste ta hänsyn till fordon som närmar sig innan de går ut på ett obevakat övergångsställe. Bilisten har väjningsplikt, men den gående får alltså inte bara kliva ut utan hänsyn till trafiken.
Ändå tycker jag att det är just den första halvan av budskapet som har fastnat. Bilisten ska stanna. Den egna uppmärksamheten verkar ibland ha blivit ett frivilligt tillval.
Min slutsats är att zebralagen bör avskaffas och ersättas av regler som tydligare kräver samspel innan någon kliver ut i körbanan. Föraren ska fortfarande sänka farten, visa hänsyn och undvika att utsätta gående för fara. Men den som ska korsa gatan måste också försäkra sig om att det går att göra säkert.
Vid hårt trafikerade gator får vi ordna säkra passager, låga hastigheter och trafikljus där det behövs. Att människor ska kunna ta sig över gatan är självklart. Att de ska kunna göra det med uppmärksamheten någon helt annanstans är en betydligt sämre ambition.
Det går att ha rätt enligt trafikreglerna och ändå hamna på sjukhus. Vita ränder på asfalt upphäver inte fysikens lagar.
Avskaffa zebralagen. Lär oss att se oss för igen.
Bild: AI-genererad illustration.

Lämna ett svar