Valet är en fungerande polis eller privat rättskipning

Satirisk illustration av en polis som stämplar anmälningar medan en brottsutsatt visar upp spår och utredningsbordet står tomt.

🇸🇪 Svenska · 🇬🇧 English · 🇪🇸 Español

Det är något allvarligt fel när polisen upplevs som mer intresserad av att registrera ett brott än av att lösa det. Den som blivit bestulen behöver mer än ett diarienummer. Framför allt när det redan finns konkreta spår att följa.

I Kvartal beskriver Ludde Hellberg en stöld på redaktionen. Enligt artikelns öppna ingress försvann datorer, kameror och annan utrustning för långt över 100 000 kronor. När han kontaktade städfirman fick han beskedet att de trodde sig veta vem som låg bakom. Han polisanmälde och lämnade uppgifterna.

Det är precis den sortens berättelse som väcker frågan: vad händer med informationen efter att anmälan har registrerats? Ett namn eller ett tips löser inte brottet. Men det ger polisen något att undersöka.

När jag nyligen hörde Leif GW Persson beklaga sig i tv över samma problem kände jag igen frustrationen. Brottsoffret pekar på en möjlig väg framåt och undrar varför ingen verkar vilja gå den.

Misstanken är början på jobbet

Att någon ”vet” vem gärningspersonen är betyder förstås inte att saken är bevisad. Uppgiften kan vara fel. Det är just därför polisen ska utreda: kontrollera påståendet, pröva alternativa förklaringar och säkra bevis.

Det orimliga är när bristen på färdiga bevis blir en ursäkt för att inte söka efter dem. Brottsoffret ska inte behöva leverera en komplett förundersökning för att få hjälp. Finns ett konkret och kontrollerbart spår ska det bedömas och följas upp när det kan föra utredningen framåt.

Att kontakta en utpekad person, prata med ett vittne eller hämta in en relevant film kan inte behandlas som någon sorts ambitionshöjning utöver det vanliga polisuppdraget. Det är polisarbete.

Det stannar inte vid stölder

Aftonbladet har berättat om en misshandlad man som kallas Alex. Vid publiceringen hade mer än tre år gått, trots film från misshandeln och att han uppgav sig veta vilka personerna var. Polisen uppgav att det saknades en aktiv utredningsledare och att åtgärder fick vänta på en ny handläggare. Åklagarsidan beskrev hur polisen påmints om utredningsdirektiv.

Det fallet visar inte att ett enda telefonsamtal hade räckt till en fällande dom. Det visar något annat: att även ett ärende med konkreta uppgifter kan bli liggande medan den drabbade får leva med konsekvenserna.

Och kritiken är äldre än de här exemplen. I sin granskning från 2023 pekade Riksrevisionen på brister i tidiga utredningsåtgärder och på hur lokalpolisområdenas utredningsresurser återkommande togs till grövre brott. Granskningen pekade också på en målkonflikt mellan korta svarstider och tidiga utredningsinsatser vid Polisens kontaktcenter.

Ledningen måste svara för resultatet

Grov brottslighet måste prioriteras. Men en polisorganisation måste klara att bekämpa den och samtidigt utreda brott som drabbar människor och företag i vardagen. Annars blir den utlovade rättsstaten beroende av vilken sorts brott man råkar utsättas för.

Jag vill att polisledningen ska behöva svara på vad som faktiskt gjorts i ärenden där det funnits användbara spår. Vilka kontroller gjordes? Vilken bevisning säkrades? Varför bedömdes ett visst uppslag sakna värde? Ett nedläggningsbeslut ska gå att förstå även för den som blivit utsatt.

Det behövs också uppföljning av kvaliteten bakom besluten. Att avsluta ett ärende gör kön kortare. Det gör inte brottet uppklarat.

När människor börjar tro att en polisanmälan mest är ett papper till försäkringsbolaget har något gått sönder. Min oro är att brottsoffret lär sig att det inte lönar sig att anmäla, samtidigt som gärningspersonen lär sig att risken att bli utredd är liten.

Det farligaste är vad som händer när människor slutar tro att polisen kommer att göra sitt jobb. Då öppnas dörren för medborgargarden och privat rättskipning: bestulna som själva söker upp den misstänkte för att ta tillbaka godset, misshandlade som ger igen med basebollträn och föräldrar som söker brutal hämnd på den de anser har våldtagit deras dotter. Då riskerar också oskyldiga att drabbas, och hämnden kan föda nytt våld. Vill vi slippa ett sådant samhälle måste människor kunna lita på att polisen utreder och att rättsväsendet håller skyldiga ansvariga. Staten kan inte kräva att medborgarna avstår från att ta lagen i egna händer och sedan lämna dem utan hjälp när de utsätts för brott.

Vi ska kunna kräva att konkreta spår tas på allvar. Polisen har inte fullgjort sitt uppdrag bara för att brottet fått ett nummer.

Bild: AI-genererad illustration.

Svar

  1. La elección es una policía eficaz o la justicia por mano propia – Signal & Brus profilbild

    […] 🇸🇪 Svenska · 🇬🇧 English · 🇪🇸 Español […]

    Gilla

  2. The Choice Is Effective Policing or Vigilante Justice – Signal & Brus profilbild

    […] 🇸🇪 Svenska · 🇬🇧 English · 🇪🇸 Español […]

    Gilla

Lämna ett svar