🇸🇪 Svenska · 🇬🇧 English · 🇪🇸 Español
Du är 50 år. Läkaren säger att du kanske har två år kvar att leva. Samtidigt fortsätter pensionssystemet att planera för din ålderdom. Du tjänar in pension till en framtid du sannolikt aldrig får uppleva.
Det är en absurd ordning. Den som får ett besked som upplevs som en dödsdom, och enligt en medicinsk bedömning inte kan räkna med att nå pensionsåldern, borde ha rätt att börja ta ut pension direkt.
I mitt tidigare inlägg, Efter 40 års arbete borde pensionen vara intjänad, argumenterade jag för att arbetsåren borde väga tyngre än födelsedagen. Här finns ett ännu starkare skäl att frångå en stel åldersgräns: livet kanske tar slut innan den nås.
Spara till en ålderdom som aldrig kommer
Pensionssparande bygger på en rimlig tanke: avstå en del av inkomsten nu för att få trygghet senare. Men när en obotlig sjukdom gör att detta senare sannolikt inte finns, förlorar den tanken sin mening för den som drabbats.
Även den som får sjukersättning fortsätter att tjäna in allmän pension. Genom försäkringar kan också inbetalningarna till tjänstepensionen fortsätta. Det är ett viktigt skydd för den som senare får en ålderdom. Men för den som kanske har två år kvar blir frågan brutal: varför prioriterar systemet fortfarande försörjningen om femton år?
De pengarna och pensionsrättigheterna borde kunna göra nytta medan personen fortfarande lever. Till tid med familjen, en resa om hälsan tillåter, eller bara mindre ekonomisk oro under en redan svår period.
En rättighet även före 55
Rätten borde omfatta både intjänad allmän pension, tjänstepension och tillgång till låst privat pensionssparande. Den som sannolikt inte blir 55 ska inte behöva vänta till 55 för att använda sitt sparande.
Det finns redan undantag. IPS kan i vissa fall betalas ut före 55 vid rätt till sjukersättning, men normalt under minst fem år. Skatteverket kan också ge dispens för förtida avslut vid allvarlig, livshotande sjukdom. Det kräver individuell prövning och godkännande från banken eller försäkringsbolaget.
En möjlighet att söka undantag är ändå något annat än en tydlig rätt. Uttagsreglerna borde anpassas till den dokumenterade prognosen, så att pengarna faktiskt kan användas under den tid som återstår. Ingen borde behöva ägna en betydande del av sitt återstående liv åt att försöka få tillgång till sitt pensionssparande.
Räkna på hela kostnaden
En sådan reform behöver inte bli så dyr som en isolerad pensionskalkyl kan antyda. Om pensionen genom samordnade regler ersätter hela eller delar av sjukpenning, sjukersättning och andra försörjningsersättningar, kan utgifter minska i andra delar av systemet.
Det sker inte automatiskt med dagens regler. Samordningen måste utformas, och nettokostnaden måste räknas fram. Den allmänna pensionen är dessutom en gemensam försäkring, inte ett vanligt bankkonto som var och en kan tömma.
Men då ska vi också räkna på helheten: nya pensionsutbetalningar, minskade ersättningar och kostnader för administration. Att en utgift flyttar mellan systemen betyder inte att hela beloppet är en ny kostnad. Det finns skäl att pröva om merkostnaden kan bli begränsad.
Prognosen ska öppna en dörr
Läkare kan inte ange ett exakt dödsdatum. Rätten måste därför bygga på en dokumenterad bedömning av en obotlig, livsbegränsande sjukdom och sannolikheten att inte nå ordinarie uttagsålder. Handläggningen ska vara snabb och villkoren begripliga.
Det ska vara ett frivilligt val. Den som vill fortsätta arbeta ska få göra det. Den som lever längre än väntat ska inte drabbas av återkrav för att prognosen visade sig för pessimistisk, och ett fortsatt ekonomiskt skydd måste finnas.
Vi accepterar att pensionssystemet anpassas när befolkningens genomsnittliga livslängd ökar. Då borde det också kunna anpassas när en enskild människas liv blir dramatiskt kortare.
Den som inte får någon ålderdom borde åtminstone få möjlighet att använda sin pension medan livet fortfarande pågår.
Lämna en kommentar